Idag har jag raderat alla blogginlägg , och bloggen kommer att tas bort helt inom kort. Min historia blev inte färdigberättad, och det är jag ledsen för, men priset är för stort.

Jag valde att blogga anonymt av en anledning. Egentligen två. Dels vill jag inte att mina barn ska utsättas för snack och ryktesspridning, eller råka läsa bloggen. De minns ju inte detaljerna, de vet bara att pappa inte var snäll mot mamma.

Dels ville jag inte att folk skulle börja se mig som den där stackaren som blev utsatt för allt det där hemska. Misshandel är aldrig offrets fel, men jag tror att ni alla förstår när jag säger att det finns saker och detaljer i bloggen som jag inte vill att alla mänskor jag möter ska veta. Tänk dig själv om dina mörkaste hemligheter och alla dina känslor  var allmänt känt.

Jag försökte förklara detta i början av min blogg, och be folk ha respekt gör det faktum att jag ville vara anonym. Att man inte skulle spekulera, tissla och tassla. Ha respekt. Jag har berättat till fyra personer självmant om bloggen, men fler och fler mänskor visar sig veta att det är min blogg. Plötsligt verkar alla arbetskamrater veta, och kompisar som inte har en aning om mitt förflutna vet plötsligt om all förnedring jag utsatts för.

Det är ett alltför högt pris. Mitt förflutna tar plötsligt över nuet, när folk, i välmening, vill berätta att de vet, och på något sätt processa vetskapen och ilskan det för det mesta väcker. Jag har lämnat det här förhållandet, jag vill inte leva kvar i det varje dag, eller bli påmind om det dagligen.

Jag var inte färdig med min historia. Jag hade behövt berätta hur jag plötsligt en dag inte visste hur jag skulle klä på mig, hur jag grät när min älskade vännina ringde, över just detta. Hur hon plötsligt var där, packade en väska och ringde dit min svärmor.

Hur jag genomlevde det värsta ögonblicket i mitt liv, när jag satte mig i hennes bil, och lämnade mina barn bakom mig. Hur jag inte kan förlåta mig själv för det ännu, trots att vi häntade dem nästa dag.

Jag hade tänk berätta om hur jag blev förföljd och trakasserad, hur min arbetskamrater blev trakasserade och uppringda, utskällda.  Hur året som följde, mitt första i frihet, var alldeles underbart men samtidigt hemskt, då han kunde stå utanför mitt hem närsomhelst.

Jag ville berätta om mänskorna som varit avgörande, samtalsterapeuten, min vännina, Anton, barnen, familjen. Vad de gör som är så viktigt och varför de är så oumbärliga för mig.

Det får bli en annan gång. 

Tack alla ni tusentals mänskor som läst. 

Jag hoppas min historia har gjort nån skillnad, för någon enda. Ökat förståelsen, eller fått någon att känna sig mindre ensam. 

Om någon som läst, fått upp ögonen för något som pågår i dess närhet, och agerat på nåt sätt, skulle jag bli överlycklig. 

Det är så oethört avgörabde att någon reagerar. Att någon vågar vara obekväm, ställa frågor, och att man orkar finnas där, även om det känns hopplöst.

Och om du som läser själv är i ett förhållande som inte är sunt vill jag säga;

Älskade mänska.Du är så mycket större, så mycket starkare än du tror. Du är någon. Du är oumbärlig för någon. Du är värd ett liv utan rädslan, utan förnedringen, utan lögnerna. Det livet finns därute, och väntar på dig. Det är din tur nu. Ge inte upp!