Anonym

25 juni 2014 08:36

Hej "Lotta" - jag har delat din blogg på facebook. Duskriveroch formulerar dig så bra och beskriver belysande hur du "växte in" i våldet. Så värdefullt att du delar med dig. Allt gott!

Lotta

25 juni 2014 22:44

Tack snälla!

en oroad tjej

23 juni 2014 18:03

Hej! Jag är en ganska ung tjej som vet lite för mycket om andra människor än vad jag kan hantera emellan åt.. jag råkar att vara medveten om en tjej på åland är i ett förhållande med ''den värsta sorten'' han psykar henne helt och hållet, hon lyssnar inte på någon annan förrutom han! hur kan jag hjälpa denhär stackars tjejen utan att hon behöver få stryk av honom?

Lotta

23 juni 2014 22:23

Vad bra att du reagerar!! Det kan vara helt avgörande för henne , att nån ser vad som pågår och säger att det inte är okej. Prata med henne. Fråga inte, utan berätta vad du vet och har sett. Och att du är orolig för henne. Gör klart för henne att du finns där om hon behöver dig. Även om hon inte kan ta emot din hjälp nu, kanske det sår ett frö, och den dagen hon är redo vet hon att du finns. Lycka till!

Tara

21 juni 2014 22:15

Jag säger bara att jag grät när jag läste igenom dinn blogg, jag har varit misshandlat av min pappa hela mitt liv, mamma har varit för sjuk och minsyster undvikit mig, att jag inte har haft någon vän gör väll allt inte precis bättre...tycker bara att du ska va stark och lev i glada tankar

Lotta

21 juni 2014 22:17

Fina du. Jag skulle vilja krama om dig och berätta att du är värd all kärlek. Har du hört talas om föreningen maskrosbarn? Du är ett sånt, maskrosbarn. Som överlever mot alla odds7dds. Kolla upp dem.

/E

12 november 2013 17:22

Hur är det? Mycket att ta in efter att så mycket kommit ut i text? Hoppas allt är bra!

Lotta

20 maj 2014 22:38

Ja, det är omtumlande och kaotiskt och jobbigt. Men allt vill ändå ut...

A

5 oktober 2013 15:40

Du är inte ensam, vi finns lite runt om på Åland som har upplevt liknande. Jag tog det stora steget efter 7 år, men det har tagit många år än det att komma igen. Nu har jag det bra.

Lotta

5 oktober 2013 18:07

Du har rätt, vi är många, tyvärr. Och vägen tillbaka är lång, men det går att ta sig tillbaka.Kram

En till

1 oktober 2013 13:25

Går det att på något sätt få tag på dig? Jag har gått igenom samma sak som du och du sätter så ord på känslorna. Jag håller på går sönder av allt som händer efter och skulle vilja ha råd. Men inte på en öppen blogg. Har du någon anonym mail?

Lotta

5 oktober 2013 18:05

Hej! Mitt senaste inlägg innehåller en mailadress, skriv dit! Kram.

Lillemor

30 september 2013 19:34

Tänker inte ställa någon fråga,hitta din blogg via en länk..och börja läsa..finner inga ord vad du starka kvinna gått igenom..de berör mej så starkt,att du lever med i tankarna väldigt ofta..
Vilken enorm styrka,och vilket mod du besitter,som kan delge din berättelse..Kram

Lotta

30 september 2013 20:34

Tusen tack för de orden, de värmer och stärker!

Emmi

28 september 2013 11:57

En stor kram till dig! En fråga, hur gjorde du för att komma loss?

Lotta

28 september 2013 15:29

Hej och tack för kramen! Jag var i väldigt dåligt skick den sista tiden, vilket jag kommer att skriva mer om längre fram. Men det var så illa att jag inte hittade till jobbet tillslut, och en ovärderlig vän, som jag ringde då, satte sig helt sonika i bilen och kom och hämtade mig och en övernattningsväska. Niklas var hemma, och jag - det här är det jag har svårast att förlåta mig själv för- lämnade barnen hos honom och åkte till den här väninnan. Jag vet att det var det bästa just då, jag var en sån spillra att jag inte kunde ta hand om dem, och han har som sagt aldrig gjort dem illa. Men däremot fick de nog höra snyfthistorier från honom de tre dar det tog innan jag kunde hämta dem. Men det var fruktansvärt att lämna dem.

Annika

9 september 2013 13:40

Och här är en syster till :) Otroligt hur lika våra berättelser är. Är du fri idag?

Lotta

9 september 2013 16:42

Jag är fri idag,sedan ganska många år,och mår faktiskt rätt bra för det mesta. och det som jag är mest glad över, min största seger, är att jag fortfarande tror på kärleken :) Jag väntar ännu, men han finns därute nånstans, den där snälla prinsen :)

j

18 augusti 2013 17:21

Jag hoppas du fått/får träffa andra misshandlade att prata ut med. Vi vet vad det handlar om och förstår utan att långa förklaringar behövs. Vi är många på lilla Åland... Tycker det känns bra att prata med andra, som inte ifrågasätter varför man inte gick med en gång och som vet att man inte stannade för att man är mindre begåvad osv.

Lotta

18 augusti 2013 18:50

Tack. Jag har både drabbade och icke drabbade att prata med, och har i långa perioder gått i terapi. Det är skönt att prata med nån som förstår att det inte är så enkelt som att bara gå. Det är ju inte så att dag 1 är allt perfekt och dag 2 accepterar man att bli våldtagen för husfridens skull. I mitt fall tog det sex år att utplånas så.