Idag har jag raderat alla blogginlägg , och bloggen kommer att tas bort helt inom kort. Min historia blev inte färdigberättad, och det är jag ledsen för, men priset är för stort.
Jag valde att blogga anonymt av en anledning. Egentligen två. Dels vill jag inte att mina barn ska utsättas för snack och ryktesspridning, eller råka läsa bloggen. De minns ju inte detaljerna, de vet bara att pappa inte var snäll mot mamma.
Dels ville jag inte att folk skulle börja se mig som den där stackaren som blev utsatt för allt det där hemska. Misshandel är aldrig offrets fel, men jag tror att ni alla förstår när jag säger att det finns saker och detaljer i bloggen som jag inte vill att alla mänskor jag möter ska veta. Tänk dig själv om dina mörkaste hemligheter och alla dina känslor var allmänt känt.
Jag försökte förklara detta i början av min blogg, och be folk ha respekt gör det faktum att jag ville vara anonym. Att man inte skulle spekulera, tissla och tassla. Ha respekt. Jag har berättat till fyra personer självmant om bloggen, men fler och fler mänskor visar sig veta att det är min blogg. Plötsligt verkar alla arbetskamrater veta, och kompisar som inte har en aning om mitt förflutna vet plötsligt om all förnedring jag utsatts för.
Det är ett alltför högt pris. Mitt förflutna tar plötsligt över nuet, när folk, i välmening, vill berätta att de vet, och på något sätt processa vetskapen och ilskan det för det mesta väcker. Jag har lämnat det här förhållandet, jag vill inte leva kvar i det varje dag, eller bli påmind om det dagligen.
Jag var inte färdig med min historia. Jag hade behövt berätta hur jag plötsligt en dag inte visste hur jag skulle klä på mig, hur jag grät när min älskade vännina ringde, över just detta. Hur hon plötsligt var där, packade en väska och ringde dit min svärmor.
Hur jag genomlevde det värsta ögonblicket i mitt liv, när jag satte mig i hennes bil, och lämnade mina barn bakom mig. Hur jag inte kan förlåta mig själv för det ännu, trots att vi häntade dem nästa dag.
Jag hade tänk berätta om hur jag blev förföljd och trakasserad, hur min arbetskamrater blev trakasserade och uppringda, utskällda. Hur året som följde, mitt första i frihet, var alldeles underbart men samtidigt hemskt, då han kunde stå utanför mitt hem närsomhelst.
Jag ville berätta om mänskorna som varit avgörande, samtalsterapeuten, min vännina, Anton, barnen, familjen. Vad de gör som är så viktigt och varför de är så oumbärliga för mig.
Det får bli en annan gång.
Tack alla ni tusentals mänskor som läst.
Jag hoppas min historia har gjort nån skillnad, för någon enda. Ökat förståelsen, eller fått någon att känna sig mindre ensam.
Om någon som läst, fått upp ögonen för något som pågår i dess närhet, och agerat på nåt sätt, skulle jag bli överlycklig.
Det är så oethört avgörabde att någon reagerar. Att någon vågar vara obekväm, ställa frågor, och att man orkar finnas där, även om det känns hopplöst.
Och om du som läser själv är i ett förhållande som inte är sunt vill jag säga;
Älskade mänska.Du är så mycket större, så mycket starkare än du tror. Du är någon. Du är oumbärlig för någon. Du är värd ett liv utan rädslan, utan förnedringen, utan lögnerna. Det livet finns därute, och väntar på dig. Det är din tur nu. Ge inte upp!
Respekt
16 juli 2014 11:31
Har följt din blogg och känner igen mycket i den från min familj. Synd att folk inte kan respektera din anonymitet. Jag förstår poängen med denhär bloggen och är ganska ointresserad av vem du nu är för det är ju inte poängen. Som du sagt så har du lämnat det bakom dej eller ja, relationen. Jag var ett barn när detta hände i min familj och jag skulle nog önskat att min mamma skrev av sej och kanske sparade det så att när man var vuxen nog kunde läsa och få en viss förståelse. För det är mycket man än idag inte förstår elr vet om kanske. Jag skulle gärna läsa mera om när allt vände så är synd att du känner att du måste avbryta och radera bloggen, hoppas du sparar den i en fil på datorn så att dina barn en dag kan få veta. För även om det känns som att dom aldrig ska få veta så tro mej, man mår sämre av att veta att saker hänt men inte vad osv... Ta hand om dej och hoppas som sagt du kan avsluta historien :)
Lotta
16 juli 2014 14:08
Tack för ditt råd, det är värdefullt för mig och jag tar det till mig. Att göra rätt när det gäller barnen är väldigt viktigt för mig. De var de riktiga offren, jag hade nånsorts val, de hade inget.
Anonym medmänniska
16 juli 2014 14:23
Ja, så synd att du känner dig tvungen att radera. Din blogg är/var värdefull och kunde vara till hjälp för många. Jag håller helt med ovanstående inlägg, spara för egen del och så att du kan dela det som känns rätt med dina barn. Kommer du att ha kvar möjligheten att nå dig via mail? Jag är inte alls intresserad av vem du är men av möjligheten till djupare förståelse för hur man växer och vävs in i en osund relation. Du, eller egentligen din ärliga och välformulerade berättelse är viktig och kan vara till hjälp för många. Det skulle betyda mycket för mig att ha en kontaktlänk till dig. Ta hand om dig, lev väl och var stolt över att du räddat dig och dina barn från ett destruktivt liv! Kram och tack från hjärtat <3
Elli
16 juli 2014 16:03
Tack för att jag har fått ta del av din historia. Det är tragiskt att din önskan om anonymitet inte kunde respekteras. Din berättelse är viktig för andra som är eller har varit i din situation och den är viktig för oss som aldrig kunde tänka oss att det händer här på lilla skyddade Åland. Jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas att du finner ro, lycka och kärlek.
En annan lotta
16 juli 2014 18:41
Jag har också följt din blogg, och hade också gärna läst om vändningen. Det är synd att det blev så här, har all förståelse för att du väljer att sluta. Jag hoppas att du för din egen skull om du känner att du behöver det kan avsluta din berättelse. Men jag vill säga tack, tack för att du berättat och för att jag har fått läsa, ibland behöver man kanske påminnas om att inte borsta bort magkänslan man får av närståendes förhållanden.
Även om jag inte alls vet vem du är tror jag ändå att jag kommer att skänka dig en tanke nån gång ibland och hoppas att du så småningom hittar någon sorts inre frid och ro och kan lägga saker bakom dig i den största möjliga mån man kan.
Jag önskar dig allt gott och hoppas du tar hand om dig och hittar/får den hjälp och det stöd du känner att du behöver
M-L
16 juli 2014 19:21
Jag har följt din berättelse, men inte tidigare kommenterat. Vill önska dig allt gott framöver och tack för att du haft modet att ta dig ut ur helvetet, det har förhoppningsvis gett hopp åt någon medsyster!
E
16 juli 2014 20:08
Ta hand om dig. Min historia slutade på ett helt annat sätt,men kunde ha varit som din om den hade fått fortsatt. Jag har valt att inte berätta för barnen,de kan ändå inte få svar av honom nu om de frågar
Susy
16 juli 2014 20:32
Så ledsen att folk som fått ditt förtroende inte kan knipa igen!
Man delar inte sånt med andra, det måste ju folk förstå.
Skriv ändå av dig resten av historien, jag tror du behöver bli av med den på det sättet.
Sköt om dig och kram
http://susyfunderarvidare.blogplatsen.se
Suss
16 juli 2014 20:36
Jag önskar Dig Lilla Lotta allt väl. Jag hade så gärna velat läsa fortsättningen också. Det låter tråkigt att priset blev för högt och att folk började tro saker och tisslar och tasslar. Nå, sådant ska man försöka strunta i. Fast visst är det svårt när det finns "folk" som tycks tro att man får skylla sig själv och säger saker som: Varför gick du inte, du har väl hjärna, osv? Som nästan ska lägga skamkänslor på en. Jag önskar att ingen behöver uppleva det som ligger bakom, men annars ligger det något i uttrycket att man inte ska döma någon innan man vandrat en mil i en annans människas skor. Det är svårt att förklara den manipulation man utsätts för. Så Lilla Lotta: Din historia är viktig och jag tror att du har hjälpt andra. Du hjälpte mig. Och jag har inte ens varit i närheten av ditt helvete. Stor kram till en stor människa som klarade sig ur det värsta helvetet <3 Jag önskar Dig all lycka till <3
Sofi
16 juli 2014 21:17
Synd att det blev så att folk inte riktigt kunde respektera din önskan att vara anonym.Och synd att du inte hann skriva av dig så som du hade tänkt. Hur som helst så önskar jag dig allt gott och jag hoppas innerligt att du kommer på rätt igen med alla dina känslor och ditt mående. Ta hand om dig nu. Varm kram och styrkekramar på vägen.
N
16 juli 2014 23:40
Tack för att du delat med dig av ditt liv.
En läsare i mängden
16 juli 2014 23:59
Lillalotta, jag hoppas att du inte slutar skriva. Fortsätt och skriv när du fått början, men skriv för din egen del, för "byrålådan". Vad du sen gör med vad du skrivit vet du nog när du är klar.
Önskar dig allt gott i livet, vem du än är.
Tekka261
17 juli 2014 01:28
Synd att du inte fortsätter med din historia. Jag har följt den och varit glad för att nån vågat berätta sin historia. Jag har i sakta mak berättat min egen historia åt mina barn och fått sympati och kärlek för att jag handlat som jag gjort. Nu är dock min plågoande inte pappa till mina barn och han är död, men det är skönt att berätta son historia om så även bara för sina närmaste. Låt aldrg nån tysta dig tysta dig från att berätta. Har själv försökt att få reda på vem du är...men så är vi människor funtade!
http://Teklas funderingar
Lisa
17 juli 2014 02:29
Tusen tack för att du varit så modig och stark och delat med dig av alla hemskheter som du upplevt!! Du har gett mig modet att avsluta ett förhållande som inte ledde nånstans och som bara fick mig att känna mig mindervärdig! Även om jag bara upplevt en tusendel av vad du gjort så läste jag mellan raderna och ditt budskap hittade fram till mig. Jag har läst vartenda inlägg flera gånger och eftersom bloggen berörde mig så mycket och betydde så mycket för mig så önskar jag dig verkligen all lycka i livet! Du om någon är absolut värd det! Jag har heller ingen aning om vem du är, men det är inte det väsentliga. Jag hade också sett fram emot att få läsa om när allting vände och blev bättre, men huvudsaken är att jag vet att ditt liv har blivit bättre. Då känns detaljerna inte så viktiga. Ta hand om dig!
Oh fyy..
17 juli 2014 10:05
Gör det som är rätt för dig! Står fast vid det fast jag också gärna läst om din vändning. Men vem du är spelar ingen roll. Det är styrkan i dig som för mig är huvudpersonen i den här avslutade delen av ditt liv. Precis som föregående kommentar hoppas jag du sparar texterna till dina barn. Din historia är makalös och de behöver en dag när de är stora nog få veta vilken stark mor de har! Dina texter är oerhört välskrivna och förtjänar en bok en dag, oavsett under vilken pseudonym du väljer. Önskar dig och de dina all välgång och sinnesro! Sköt om dig!
Jessica Olofsson
17 juli 2014 13:41
ledsen att jag inte får veta hur det blev bättre, men tack för att jag fått ta del av en så djup del av ditt liv. Ta hand om dig och de dina
Din historia
17 juli 2014 16:28
Hej!
Tack för din blogg, jag har följt den med stort intresse och det har ökat min förståelse för vad som utspelar sig bakom vissa låsta dörrar. Jag tycker att det är viktigt att läsa om de här sakerna på det ocensurerade sätt som du har skrivit dem. Kanske en blogg inte är rätt forum för din historia och Åland är definitivt inte moget för anonyma bloggar.
Jag arbetar själv med publicering och liknande och jag tycker att du ska fundera på att skriva en bok om det här istället och försöka få din historia publicerad i en annan form. Kanske nån annanstans. Din historia har egentligen ingenting med Åland att göra - det kunde utspela sig i vilket samhälle som helst, litet eller stort, men det lockar till att knäcka gåtan "vem är det som skriver?" när orten är namngiven. Jag har också blivit nyfiken på vem du är, kanske framförallt på vem Niklas är, och då tappar man tråden på vad som verkligen är viktigt i din historia.
Jag vet att det är viktigt för andra att din historia kommer ut och om det är viktigt för dig att få berätta till slut så tycker jag att du ska fundera på att dela din historia på något annat sätt: en bok, en film, ett radioprogram.
Jag skriver det här ifall du inte har funderat på den här lösningen. Jag är säker på att det inte skulle vara en svår sak att ge ut din historia nån annastans, i en annan form.
I övrigt så önskar jag dig all lycka i världen!
A
17 juli 2014 20:15
Det har varit skrämmande att läsa dina texter. Det har väckt tankar och någon slags förståelse för hur det kan bli sådär. Och ändå förstår jag inte. Och jag gissar att den som inte varit i en liknande situation aldrig heller kommer att förstå. Du har ju skrivit att dina barn träffar sin pappa och att de vet att han "varit dum mot mamma", men hur har du svarat på frågor som de ställt? Och vid vilken ålder fick de veta att han inte varit snäll?
Det är verkligen tråkigt att den åländska nyfikenheten ska ta över respekten för någons önskan om privatliv.
Jag önskar dig ett fortsatt gott liv!
Annica
18 juli 2014 13:00
Kommer sakna dig, jag vet inte vem du är. men du finns i mina tankar. jag ville heller inte snoka o ta reda på för du hade ju som du skriver vi skulle respekterat din önskan om det. Synd att det blev som det blev och alla inte förstod din önskan.
Önskar en ljus o fin framtid för dig.
Kram Annica
maris
19 juli 2014 16:17
Hej, tack för en mycket intressant blogg, har följt och lider med dig. Vet att man varit nyfiken på vem du är och framförallt vem Niklas är. Mänskligheten är sådan... Tror ingen menat något illa utan bara ren nyfikenhet. Hoppas allt gott till dig och dina barn.
Camilla
19 juli 2014 18:09
Önskar dej all lycka i livet !
Anonym medmänniska
23 juli 2014 07:41
Finaste Lotta! Så respektlöst och så synd att du inte fick bevara din integritet. Så synd därför att så många skulle ha nytta av att få vetskap om vad som hjälper, vad som var det avgörande för dig. För att ge stöd och hopp åt de som är utsatta nu och de som ser och vill hjälpa. Jag ser att du fortfarande har besök här - att du delat dina erfarenheter betyder och gör skillnad. Med all respekt, och jag tror du gjorde rätt när du raderat det du beskrivit av övergreppen, men kan du inte tänka dig att dela den mer positiva delen av din berättelse? Eller kan det också skada dig? Allt det bästa, lev väl!